Därför behöver du äta zink!

Zink - en livsnödvändig mineral

Zink ingår i 100-tals enzymer i vår kropp som påverkar omsättningen av bl a proteiner, kolhydrater, fett, vår ämnesomsättning och vissa vitaminer, som till exempel vitamin A. 
Zink bidrar också för att bibehålla normalt hår, hud och naglar. Zink är dessutom en antioxidant som skyddar cellerna mot oxidativ stress. Mineralet påverkar även vår förmåga att koncentrera oss

Det vi framförallt vet angående zinks betydelse i vår kropps balans är det för att stötta immunsystemet. Zink behövs för att skapa immunförsvarets ”mördar T-celler” och bidrar till att producera långvariga antikroppar dvs det stärker vårat immunförsvar och ger oss mildare symptom vid förkylningar. Zink reglerar våra muskelbyggande hormoner, läker och ger en friskare hud pga sin antiinflammatoriska verkan (hjälper huden att läka vid eksem, akne, hudsprickor) samt stödjer vår matsmältning.

Hur får vi i oss Zink?

• Ostron, musslor och skaldjur
• Vetegroddar, vetekli
• Kött och kyckling
• Parmesanost
• Nötter och frön
• Bönor, linser och ärtor
• Spannmål
• Mjölkprodukter

Enligt nya undersökningar så är zink den mineral som svenskar lider störst brist på. Känner du att du missar zink i din kost är det super att tillföra extra genom ett kosttillskott. Andra riskgrupper som har svårat att ta upp mineraler är om man missbrukar alkohol och rökning, intar mycket läkemedel, om du bantar över långa perioder samt om du lider av matsmältningsrubbningar. 

En animalisk proteinrik måltid ökar upptaget, medan järn och fytinsyra i spannmål kan hämma upptaget.

Hur mycket zink behöver jag?
RDI när zink kommer från kosten är 7 mg/dag för kvinnor, män och gravida 9 mg/dag, ammande 11 mg/dag (Livsmedelsverket).

ODI (Optimalt Dagligt Intag) när vi tar kosttillskott 20-50 mg/dag. Kosttillskott ersätter aldrig en varierad kost utan bör kombineras med en mångsidig och balanserad kost. Hos oss hittar du utvald hälsokost för ett aktivit liv. 

Ta gärna zink på kvällen tillsammans med magnesium innan läggdags.

Källa: Näringsmedicinska uppslagsboken Peter Wilhelmsson, Livsmedlesverket